Visst är det märkligt hur kändisar blåses upp till odödliga allsmäktiga idoler (skillnad på dem som verkligen lever upp till detta) och då vill jag prata om den skaran som tramsar och gör skit. Härom veckan var där en löpsedel *därför tog vi knark* 13 kändisar svarar på denna frågan och talar ut. Jag menar hade det inte varit bättre att ta 13 okända svenskar och visa hur de tog sig från skiten till det bättre. (nä för man tjänar inga pengar på vanliga människor) Än att gagga om varför 13 kändisar gjorde si och så. Det är så jävla dumt. Allvarligt talat är jag inte ett dugg intresserad av varför 13 kändisar tar knark överhuvudtaget, varför ska de ha förståelse och empati när en vanlig människa får en spark i röven?!

De som t.ex paris hilton kör onykter och blir dömd till fängelse ska inte ha ett uns uppmärksamhet mer utöver att de meddelar att hon blivit dömd och fått ett straff. Varför är samhällets sned vridna blick på kändisar att ju mer dumma saker dessa människor gör desto mer uppmärksamhet får de? Är det rimligt? En bil är ju en mördarmaskin som kan döda hur många människor som helst om det blir helt galet. Knark är en världsdödare.

Visst att vara kändis är som att sälja ut sig själv till samhället vilket är både hårt och jobbigt för dem som faktiskt vill leva lugnt och harmoniskt (tror det är jobbigt för alla i längden). Så visst jag förstår också att det inte är lätt att leva i rampljuset, MEN de är varken odödliga eller allsmäktiga de är helt vanliga människor av kött och blod. Spelar ingen roll att de ser ut som 35 fast de är 75 år de dör ändå. Precis som resten av oss kan de få sjukdommar, vara utsatta för misshandel, psykisk ohälsa, sorg, deprissioner o.s.v (Ja, kändisar har makt, men det är vi som ger dem det)

Tycker ändå att genom kändisskap kommer en form av ansvar som de ska ta helt enkelt och kan de inte ta detta så är det bara till att sluta göra rubriker på dem, köp inte deras filmer/musik/böcker. Låt dem få straffet att stängas av så de kan lappa ihop sig själva igen eller kolla sig i speglen och inse vad de håller på med..

Klockan är snart 24.00, sitter och tummar på min tid. Halvtrött ganska så redo för kudden. Just nu så tänker jag på mitt lilla barn som ligger och sover i sin säng. Hur mycket jag älskar denna lilla människan över allt annat. Kärleken till ett barn/sina barn är så enorm, att universum blir till ett gruskorn.

Därför kan jag verkligen inte förstå hur människor fungerar när de sätter barn till världen som de sedan misshandlar, låter dem leva i misär o.s.v Sen är det inte bara föräldrar som är dåliga, utan det verkar finnas gott om fosterfamiljer som är lika räliga dom!! Jag skäms också över hur myndigheter agerar, där de ska agera kommer de ofta försent och där de inte ska vara alls förstör de till en sån grad att det blir djupa ärr. http://fostermamman.blogspot.com/search?updated-min=2011-01-01T00%3A00%3A00%2B01%3A00&updated-max=2012-01-01T00%3A00%3A00%2B01%3A00&max-results=50

Kan det verkligen få lov att arbeta sånna människor som säger att de ser till barnens bästa när de i självaste verket behandlar barn som en sak som bara ska flyttas från punkt a till punkt b?! Barn är känsliga mjuka blanka pussel som lätt får repor. Det gör mig så ont att se skillnaden som mitt barn får och en som far illa. Det gör ont i hjärtat.

går hjärnan i stå när det kommer till att skriva ned det jag igenteligen vill ha sagt. I huvudet kan det låta så bra och slagfärdigt men när jag väl kraffsat ned det jag vill ha sagt på pappret så låter det mest blblablablabaaaa... Märkligt.

Men en sak jag faktiskt tänkt mycket på är Kärlek/Att Älska. Vad innebär det att kunna älska någon utan hållhaken till sitt eget ego? Hur är det att älska någon så mycket att det övergår till manisk svartsjuka/avudnsjuka som äter upp bägge personerna långsamt? Hur kan en person/människa tro att genom att den älskar, ger kärlek till någon, (ens barn, sambo, föräldrar, syskon, vänner) att den får lov att ÄGA den/dem då? Hur kan kärlek mellan två personer övergå till att hata varandra över allt annat? Framförallt hur kan en person rättfärdiga b.la våld, mord, psykisk misshandel genom att den är av kärlek/älskar en annan människa? 

Mitt svar Kärleken är inte ond på baksidan, den är inte ond någonstanns, den är genom god rakt igenom, så länge människan låter bli att förvränga/förgifta den rena gåvan (som vi fått och kan bruka) i sitt eget sinne. Det är människans ego, självinsikt och ilska/hat som driver människor till beslut som är vansinniga. Som de sen utnämner att de gjorde av *kärlek*...

Det är som med husdjur, jag har själv två st som jag älskar mer än mig själv. Mina husdjur är delar utav mitt hjärta. Skulle någon av dem bli så sjuk att det inte finns något som kan bota dem och de lider så mycket att livet blir avskyvärt att leva , så är valet självklart. Sen när det kommer till oss människor så är många av oss varken humana eller klartänkta utan allt handlar om ego (gäller inte bara våra egna sjuka, utan även att känna medlidande med andra som olycksdrabbade människor eller andra varelser m.fl.) Valet att välja bort sitt eget ego är svårare än man tror egot är nämligen en så stor bit av människan.

Egot är helt klart Kärlekens största fiende för allt handlar om en själv och inte alls om den/dem du säger att du älskar. I egot hittar du alla förvridna svarta/onda baksidor av människan. Egot är även en stor fiende till människan överlag. Egot driver allt från feghet till manisk svartsjuka.

Är lika härlig som de andra tre årstiderna, fast jag vet inte vilken av dem jag föredrar mest. Hösten har en sån skön mustig doft och massor av färger. Det bästa är ändå i början av hösten när alla frukter och grönsaker blivigt färdiga, äpplen, päron, plommon, olika rovor, majs, potatis m.m  Någonstanns i mitten när allt förvandlats från grönt till gul/orange/röd/brunt och de flesta löv hamnat på marken så att man kan gå där och prassla. Det älskar jag med hösten. Däremot avskyr jag höstdepressionen som jag lider av mer eller mindre varje år av, även vårdepressioner har jag. Någonstanns har jag lärt mig att hantera dessa, men ibland kan de bita sig fast och då är de mest otrevliga. Den bästa medecinen mot denna typen av deprission är sol och ljus (även att tänka positivt). Lite mer info om detta har jag på denna länken http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=230&arstidsbunden_depression

För vissa människor blir det outhärdligt, men för min egen del har jag turen att ha fått en mildare variant, viktigt är att jag lärt mig att leva med detta och genom det lärt mig att tänka positivt så mycket det går. Lee fast man vill böla floder och allt känns som skit. Tänka på människor i sin omgivning som gör en glad så brukar det mesta för min del som ser färglöst och tråkigt ut lösa sig.

Tillbaka till en annan sak som jag gillar med hösten, jag tycker om kastanjer. De där glansiga bruna halvbollarna som faller ned på marken (i taggiga fodral). Bussen går förbi under ett par sådanna träd och det smäller som tusan när trädet tycker att det är dags att släppa en och annan kastanj. Förra året tyckte min man att vi hade kastanjer överallt här hemma. Kan helt enkelt inte hjälpa det, de ser så härliga ut att de bara måste följa med hem ju!    Så god kastanj på er alla och välkommen hösten fast jag velat ha sommar en smula till.

därborta bakom regnbågen finns det något underbart. Varje gång jag drömmer så får jag ta del av just den världen. Varje gång jag är lycklig och mår bra får jag ta del av något mera. Att känna sig lycklig och uppskatta livet för vad det är, är svårt ibland. Men det är som sången Smile. Det hjälper att lee trots insidan håller på att rasa, för om du kan bygga broar för att gå över tråkigheter så kan du leva genom allt. 

-Smile-

Smile though your heart is aching
Smile even though its breaking
When there are clouds in the sky, youll get by
If you smile through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
Youll see the sun come shining through for you

Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear may be ever so near
Thats the time you must keep on trying
Smile, whats the use of crying?
Youll find that life is still worthwhile
If you just smile.
Thats the time you must keep on trying
Smile, whats the use of crying?
Youll find that life is still worthwhile
If you just smile

är inte så lätta att finna, de växer absolut inte på träd. De är sällsynta små diamanter som lyser upp ens vardag när man tänker på dem. Kompisar kan man ha hur många som helst men nära vänner som man kan släppa in på hjärtat i kärnan är som sagt få. Jag har haft lyckan att finna några sådanna som jag mer eller mindre lagt till i min familj, självklart hoppas jag på att hitta några till under livets gång. 

Under min uppväxt och mitt liv har jag även sprungit på fina människor i förbifarten gamla som unga. de har hjälpt mig i en period och fått mig som person att växa. Vissa skulle jag viljat ha kontakt med fortfarande, men det var helt enkelt inte meningen att de skulle vara med mig hela livet, bara vara med och förgylla en liten bit av mitt liv.

Jag har ett minne som jag har i mina tankar nu och skulle vilja dela med mig av. Under min uppväxt så hade jag det rätt jobbigt hemma, jag skaffade mig ett extrajobb att sälja tidningar på helger (kvällsposten) jag sålde denna tidning i ur och skur i c.a 3 år . Jag var 13år när jag började. Första tiden cyklade jag runt med min gula väska på pakethållaren med c.a 25 tidningar i. Det var skönt att komma hemifrån och jag träffade så mycket människor som visade mig att jag inte var så ensam (som jag kännt mig mycket). Genom mitt extrajobb så träffade jag en äldre dam som jag har mycket kärlek till, hon tog sig ann mig med öppna armar, vi kunde sitta i flera timmar och prata om allt. Jag minns speciellt de sommarar när hon bjöd mig på rabarberpaj ute i trädgården som hon älskade att vara i. När jag tänker på henne så får jag en glädje inom mig som gör att det mesta som är svårt och stort förvandlas till en mygga som jag kan mosa hur lätt som helst. Hon min äldre dam vän lärde mig att se livet ur en annan punkt som jag använder mig av idag, hon gav mig ett verktyg för framtiden. Just nu så önskar jag att jag fick krama om henne. Vän för livet fast i minnet. När jag sålde tidningar på helgen så började jag vid tiotiden men jag var sällan hemma före klockan fem-sex på kvällen.

Jag träffade även fler människor under min tid som kvällsposten försäljare och dem har jag många varma tankar om också och de finns i mitt hjärta och mina tankar.

och dess natur kommer vi aldrig att kunna sätta oss emot varken epedemier eller naturkatastrofer. Visst skulle det vara skönt att ha en magisk bubbla så att hela mänskligheten fick skydd. Men med tanke på hur många miljarder vi är på denna lilla snart förbrukade guldklimp till jord som låtit och låter oss härja i både livets lag och skita ned på det finaste vi ska vara rädda om. (gäller också u-länder)

Digerdöden som kom till europa ett par gånger tog död på c.a 3/4 delar av befolkningen per gång, visst en hemsk och plågsam död, inget man önskar någon. Men med tanke på hur naturen fungerar med att avbefolka för stora djurkolonier så är det samma lagar för oss fast vi tänjer en smula på dem. Varför skulle människan vara ett undantag? För att vi är över djuren? Att vi har någon form av helig rangordning som gör att arten människan ska få lov att slippa det som djuren lever i varje dag inklu våra råa härjningar emot dem och naturen de lever i. Varför har människan så svårt att förstå att vi lever i samma värld som alla djuren vi är inte uppdelade i två lag eller två läger.

Såg för ettt ag sedan ett program som handlade om ett folkslag som levde på en Ö ute i medelhavet någonstanns (typ). De levde/lever primitivt, inga kläder, el, böcker, stora hus, pengar... och de uppskattar allt de har. I en familj t.ex så hade de en eller två hushålls grisar. Dessa djuren behandlades med sådan kärlek trots att de skulle hamna på matbordet någon dag. De ansåg att om de inte behandlade grisen bra så fick de inget bra ifrån den heller. Grisen var och är deras mat/liv och är högt värderad inget de skulle döda för sakens skull. I vårt samhälle i vår värld värderas inte maten alls (djuren som ger oss allt), vissa människor vet inte var maten kommer ifrån heller mer än att man kan köpa den i affären. Det är så respektlöst att det kryper i skinnet på mig. Så länge vi behandlar världen vi lever i som en slit och släng vara kommer jag inte heller att tycka synd om människan när VI drabbas av epedemier/naturkatastrofer det är en del av livet vi skapat åt oss själva (tyvärr är det redan fattiga människor som i afrika/asien som drabbas hårdast). Empati har jag och moral, där hjälp behövs ska det också finnas hjälp, men inte för att jag tycker synd om, utan för att de (som jag) som lever i överflöd och slänger halva jorden varje dag kan bistå någon annan människa i ren välvilja.