Hur kommer det sig att varje dag när det väl är dags att lägga huvudet på kudden att hjärnan säger: -Va, ska du sova redan?! Sen så ligger jag där på min plats där jag ska sova och kugghjulen i skallen börjar att mala på som en stenkross (i huvudet inte sova inte trött). Önskar att det kunde vara sövande får som hoppar över ett stängsel istället. Saken är ju den att jag har en massa att göra på dagarna och även fast jag känner mig pigg i hjärnan så kommer jag vara död imorgon eftersom jag inte kan sova på dagen helt enkelt! Med två små barn speciellt en bebis så får man sällan sova. Så klart är detta själv valt Yes! Men hur vore det om man faktiskt kunde sova när man har chansen??

Det är inte så att jag har en massa i hjärnan som ligger trycker för en sådan period hade jag en gång för länge sedan, hjärnan den bara malde på om diverse skit. Nu känns det snarare som att jag bara inte kan stänga ögonen och sova. Med min stora son hade jag samma sak och då hade jag en period som jag satt uppe mitt i natten och gjorde armband. Men med min stora son kunde jag sova på dagen, det kan jag inte nu. Så det lockar inte att sitta uppe även om jag skulle vilja det... Snacka om att man får ett par snygga ringar under ögonen med.

Sen så kom jag att tänka på att jag aldrig har varit varken morgon eller kvälls människa, blir lika seg av att vara uppe för länge som jag av att sova för länge. Inget mellanting här inte.

Vet inte om det är något som har med amningshormonerna eller om det bara är hjärnan som spelar jippo med mig. God natt kanske...

Nu var store lilleman lämnad på dagis. Det känns skönt att han får vara där och ha det skoj istället för kaoset här hemma just nu. Men sen samtidigt vill jag ju att han också ska vara hemma med mig och lillebror. Jag vill att han känner att han är lika mycket med som han var innan han fick en lillebror. (småttisar tar alltid mera tid)

Får väl erkänna att jag har en smula dåligt samvete för min store son just nu, för att jag vill ge honom så mycket mer just nu än vad jag har förmåga till. Jag lär mig hela tiden och snart har jag väl fått in någon form av rutin så att bägge grabbarna kan få sin bit utan att det känns orättvist. Undrar om det är fler flerbarnsföräldrar som känner så? Det är ju inte så att när min son är hemma att jag bara sitter med lillebror utan vi bygger med lego, ritar, leker emellan amningarna, han får även följa med när vi klär på, byter blöja o.s.v. Men just nu känns allt ändå så stressat.

Nu har det verkligen blivigt vinter, frosten låg som ett vitt täcke över marken, träden och ett gäng bilar imorse. Det luktade så där frostigt och solen var uppe med tuppen för det varit så där kallt inatt. Julen känns för en gångs skull som den är i antågande och på något sätt ser jag fram emot just denna julen.

Tröttheten som jag glömt med första barnet har kommit igen. Måste säga att jo det är sant man glömmer i 190 hur första tiden var med liten bebis. Tiden går så fort men just nu så sakta när man bara vill sova. Beviset på att jag är fasligt trött kom imorse när jag hällde en extra smak i min fil, men istället för den goda kanelen så hällde jag på curry. Som tur var märkte näsan och ögonen att det jag kryddat filen med luktade och såg något annourlunda ut. Så jag sneglade på kryddburken där står det *curry*. Jag uppgav ett irriterat ljud från köket och min man undrade om jag hade råkat tappa eller hällt ut filen. Om det ändå vore så väl, då hade jag ju åtminstone kunnat slänga den för att den var full med golv. Nu var den bara kryddad med fel kryddor, kan inte för mitt liv se att honungsyoghurt och lök m.m skulle vara gott. Men i annat fall så får nog någon annan smaka på den blandningen.  

Nu ska jag ta mig en tyst vilostund på soffan medan den underbara mannen och min stora son är ute och handlar. Lilleman min ligger och sover i sin korg.  

Just nu håller jag på att bli galen på somliga människor i min närvaro som tycker det är okej att leka *tala om för mig hur jag ska göra med mitt barn*. Jag blir snart riktigt förbannad   , för jag känner mig trängd och genom det blir jag otrevlig. Varför är det så svårt för människor att acceptera att det är inte de som är föräldrar igen utan det är jag(någon annan). Om jag vill amma mitt barn tills det är ett år eller två år ska folk ge fan i det. Om jag vill ge bröstet till mitt barn i tid och otid enligt somliga så ska de också ge fan i det. Om jag så vill bära runt med mitt barn som ett plåster på mig, så gör jag det. Det är säkerligen så att alla råd om si och så är i all väl mening, men när det går så långt att personen tror att den ska bestämma i mitt hem om hur jag ska och inte ska göra, då har det gått för långt.

Så till alla tyckare och tänkare håll det för er själva!! Om det inte är så att personen ber om hjälp.

Blev jag mamma för andra gången i mitt liv. Till en liten pojk, så nu har jag två guldgossar i mitt liv. Allt gick väldigt fort denna gången och jag hade en underbar barnmorska som förlöste mig. Jag hade enbart lustgas som smärtlindring denna gången och jag kan ju säga att under ett par timmar var jag totalt borta i papiljotterna. Lustgas har en tendens att stärka alla sinnes intryck 1000ggr för min del, så jag mer eller mindre blundade hela tiden. Enda gångerna jag tittade var på klockan och när jag en stund stod på knä. Min man var min klippa under hela tiden och när jag blundade som mest var det bara hans röst jag hörde.

En förlossning är aldrig den andra lik, med mitt första barn tog det längre tid (inget ovanligt) jag hade betydligt fler bedövnings medel och av någon anledning lämnade första förlossningen tvivel inför andra. Jag gick länge och funderade på om vi skulle skaffa ett barn till. Många gånger var jag inne på att aldrig skaffa ett barn till. Men som tur är kan man lägga bakom sig det mesta och genom det går man vidare. Min andra förlossning gjorde ont som @#¤%... precis som det ska vara, men hade detta varit min första så hade jag aldrig tvekat att skaffa en till.

Det finaste du kan få av livet är ett barn.

Ibland blir det inte riktigt som man har sett det i huvudet. På måndag så ska jag skrivas in på sjukhuset för igångsättning och nu när jag skriver om det så bultar hjärtat i bröstet. För detta var verkligen inte vad jag hade sett komma. Idag är det 15 dagar kvar till den igenteliga BF men som sagt det har kortats ned till om två dagar (typ). Den som har varit gravid och fött barn förstår lite mer hur jag tänker. Visst c.a två veckor innan är ju lugnt allt är ju klart där inne. Men det var som en god vän till mig sa att man brukar ju inte veta när det kommer utan det brukar ju bli suprise. Får tillägga att detta är mitt 2ndra barn.

Jag var helt enkelt inte inställd på det här och blev smått paff faktiskt. För de två dagarna som komma skall har jag ingen som helst aning om hur fort, hur sakta eller vad som väntar mer än att när det är över så finns det en ny i vår familj. Sen så förstår jag inte hur detta barnet har kunnat bli så stor, jag begriper verkligen ingenting. Visst har jag kännt att h*n är en stor klump men inte så stor som de har räknat att den är. I alla tankar o.s.v för att lätta upp de malande tankarna har jag döpt barnet till *elefanten* för tillfället. Så min elefant kommer ut om c.a två dagar framåt. Så långt har min hjärna landat det kommer något på slutet.

Detta ger mig en smula nervös mage just nu, det är så många tankar som ramlar runder där uppe i huvudet. Som tur är har jag en del förstånde fina människor runt mig just nu som bromsar kaffekvarnen uppe i huvudet en smula.

Vill också säga hur tacksam jag är över att jag har världens finaste man här hemma. Det finns ingen som är som honom och det finns inga ord som kan berätta hur mycket jag verkligen älskar denna man.    

Nu är det 4:de gången jag sitter här och försöker kraffsa ned något vettigt. Så nu kommer det en del funderingar över föräldrar som tror de äger sina barn.

Min egen syn på det hela är att livet har gett mig den finaste gåvan man kan få, att ta hand om ett barn och vägleda den till ett vuxet liv. Jo visst, jag tillverkade min son med min man, jag bar honom i nästan 9månader. Det gjorde ont när jag födde honom och när han lades upp på min mage visste jag vad riktig kärlek var. Kärleken till ens barn är enorm och det finns inget jag inte skulle göra för mitt barn.

Men åter till ordet gåva, mitt barn är en gåva från livet som jag fått äran att låna en tid. Inget som jag kan äga eller göra vad jag vill med. Lika lite som du äger en vän, din sambo eller någon annan för den delen. Så äger du inte heller rätten att ÄGA ditt barn. Det enda du har rätten att äga är din egen kropp inget annat. Föräldrar som tror sig äga sina barn utövar denna pressen hela livet emot dem på olika sätt och detta är ju inte riktigt klokt. Rent av är det för jävligt att se hur en förälder tar sig rätten att ex kräka ur sig ren skit eller gör allt för att sabba relationer för sitt barn (oavsett ålder) för att de anser att det ÄR deras rätt. Det är som när föräldrar som skiljer sig använder barnen som spelpjäser/slagträn emellan sig för att skada sin fd man/kvinna. Men det är bara en som tar verklig skada och det är barnet/barnen.

Livet är en gåva och barn är den största gåvan som livet kan erbjuda oss.

Ibland är det helt enkelt svårt att sätta orden på pappret utan att bli sårbar. Jag har många ting i mitt baggage som jag släppt på vägen. Men tyvärr har jag en stor last kvar och det är känslan att vara ensam. Genom min uppväxt har jag blivit ganska så kantstöt av ensamheten och att känna sig utanför sin familj. Jag hade under ett par perioder i min uppväxt ingen att luta mig emot eller prata med om problem hemma. Det fanns inga utomstånde som visste eller såg hur min situation var. Jag kände mig som en ensam öde Ö någonstanns i havet. Idag som vuxen känner jag mig mer samlad och vet hur jag ska hantera det som ibland väller upp som en vulkan inom mig. Men bara för att jag kan hantera det gör det inte mindre ont.

När jag tror att jag för en gångs skull slängt av just detta baggage och jag känner en lättnad över detta. Så kommer det något som påminner om den smärta och sorg som detta gett mig och ger mig än idag. När jag var yngre och inte förälder/mamma tänkte jag inte lika stora banor runt detta. Men vissa saker gör helt enkelt ondare med tiden speciellt när man inte har bearbetat och verkligen lämnat dem bakom sig. Sedan jag blev förälder ser jag med nya ögon på vissa delar av mitt eget liv och uppväxt. Samtidigt som jag mer vet vem jag är, så vet jag också hur detta har skadat mig och lämnat ett och annat sår i hjärtat.