Nu var store lilleman lämnad på dagis. Det känns skönt att han får vara där och ha det skoj istället för kaoset här hemma just nu. Men sen samtidigt vill jag ju att han också ska vara hemma med mig och lillebror. Jag vill att han känner att han är lika mycket med som han var innan han fick en lillebror. (småttisar tar alltid mera tid)

Får väl erkänna att jag har en smula dåligt samvete för min store son just nu, för att jag vill ge honom så mycket mer just nu än vad jag har förmåga till. Jag lär mig hela tiden och snart har jag väl fått in någon form av rutin så att bägge grabbarna kan få sin bit utan att det känns orättvist. Undrar om det är fler flerbarnsföräldrar som känner så? Det är ju inte så att när min son är hemma att jag bara sitter med lillebror utan vi bygger med lego, ritar, leker emellan amningarna, han får även följa med när vi klär på, byter blöja o.s.v. Men just nu känns allt ändå så stressat.

Nu har det verkligen blivigt vinter, frosten låg som ett vitt täcke över marken, träden och ett gäng bilar imorse. Det luktade så där frostigt och solen var uppe med tuppen för det varit så där kallt inatt. Julen känns för en gångs skull som den är i antågande och på något sätt ser jag fram emot just denna julen.

Tröttheten som jag glömt med första barnet har kommit igen. Måste säga att jo det är sant man glömmer i 190 hur första tiden var med liten bebis. Tiden går så fort men just nu så sakta när man bara vill sova. Beviset på att jag är fasligt trött kom imorse när jag hällde en extra smak i min fil, men istället för den goda kanelen så hällde jag på curry. Som tur var märkte näsan och ögonen att det jag kryddat filen med luktade och såg något annourlunda ut. Så jag sneglade på kryddburken där står det *curry*. Jag uppgav ett irriterat ljud från köket och min man undrade om jag hade råkat tappa eller hällt ut filen. Om det ändå vore så väl, då hade jag ju åtminstone kunnat slänga den för att den var full med golv. Nu var den bara kryddad med fel kryddor, kan inte för mitt liv se att honungsyoghurt och lök m.m skulle vara gott. Men i annat fall så får nog någon annan smaka på den blandningen.  

Nu ska jag ta mig en tyst vilostund på soffan medan den underbara mannen och min stora son är ute och handlar. Lilleman min ligger och sover i sin korg.  

Just nu håller jag på att bli galen på somliga människor i min närvaro som tycker det är okej att leka *tala om för mig hur jag ska göra med mitt barn*. Jag blir snart riktigt förbannad   , för jag känner mig trängd och genom det blir jag otrevlig. Varför är det så svårt för människor att acceptera att det är inte de som är föräldrar igen utan det är jag(någon annan). Om jag vill amma mitt barn tills det är ett år eller två år ska folk ge fan i det. Om jag vill ge bröstet till mitt barn i tid och otid enligt somliga så ska de också ge fan i det. Om jag så vill bära runt med mitt barn som ett plåster på mig, så gör jag det. Det är säkerligen så att alla råd om si och så är i all väl mening, men när det går så långt att personen tror att den ska bestämma i mitt hem om hur jag ska och inte ska göra, då har det gått för långt.

Så till alla tyckare och tänkare håll det för er själva!! Om det inte är så att personen ber om hjälp.

Många gånger upplever jag att tiden springer förbi en i 190. Man slår upp ögonen på morgonen sätter sig på sängkanten med håret i ett enda ruffs. Går ut i köket och äter en macka dricker lite varmt slaffs (silvertee). Pappan och sonen har ätit frukost eller äter frukost när jag kommer  . Badbollen på magen sprattlar hej vilt ibland. Efter frukost luffsar man ut i hallen glor sig i speglen och säger *herre jävlar ja där är jag ju...* Tänker måste verkligen fixa frisyren medan påsarna under ögonen ser ut att hänga ned till mungiporna. *yeah*. Vissa dagar är jag mer trött än vanligt och det är givetvis inte så konstigt nu när jag är gravid.

Dagarna flyter på, på olika sätt från dag till dag. Men när man sitter är HemmaMamma som jag är nu kan det bli lite drygt när jag känner att jag inte riktigt kan greppa tiden som jag vill. Det är så mycket jag vill ha gjort här hemma innan Nr 2 kommer men flåset och orken är halv. Känner mig som en Flodhäst med stort F som springer fram med ex dammsugaren, plockar upp efter min son m.m m.m Ändå är jag bättre fysiskt nu än vad jag var när jag väntade mitt första barn. När jag tänker efter så längtar jag tillbaka gymmet nu som jag fortfarande har medlemskap hos. 

Men någonstanns vill jag ha lite mera kontroll på tiden så att jag kan använda den lite mera till min fördel.

alla små dammråttor här hemma är en av sakerna jag ser om dagarna. Jag ser även hur det kan gå från mega rent till 3dje världskriget på sådär en timme högst. Jag är inte petig som min mormor...Som också var HemmaMamma fast till 4ra barn i rask takt. Hon är som en städrobot det ska putsas och gno. Skulle där komma en liten luddelump så drar hon fram snabeldraken i högsta hugg. Min mormor är alltså en första klassig smutsjagare. Hon pratar alltid till mig när hon kommer hem till oss om vi har det nästan aptitligt eller ej, om vi har grejor som står o.s.v Min mormor är aldrig nöjd med städningen som är gjord. Suck.

Själv ser jag mig inte som en städtant alls och lite skit i hörnorna har väl aldrig någon dött utav?! Men sen samtidigt är det skillnad på att bo i en skithög och ha en normal röra som visar att det faktiskt bor 3 personer och två katter där    . Visst sen så är man hemma jämnfört med den som jobbar så kan man ju städa undan lite mer (då man har den tiden) men samtidigt är det absolut inte det man gör som HemmaMamma anser jag. För då kan man lika gott ha titlen HemmaSlav. Personligen hatar jag att städa mer än nödvändigt, tycker att det tar tid från annat som är roligare att göra. Så det där med att ha hushållsnära tjänster om man har råd är inte helt tokigt kanske en dag.....

HemmaMamma det är jag det. Fast än jag inte städar hela dagarna. Hur är det att vara HemmaMamma då? Det är inget konstigt med det. Jag väljer att vara hemma så att jag får vara en trygghet till mitt barn. Nu förespråkar jag inte direkt att stänga in sig och aldrig gå ut, för som mamma hemma så kan det lätt bli så avskalat och instängt. Jag har varit hemma lite mer än två år och i mitten av den drabbades jag av en deprission. Jag kände mig ensam och kände mig lite skamsen över att vara HemmaMamma för jag visste inga andra som satt i en liknande situtaion.

Det var en rätt jobbig tid då jag kände mig totalt vilse. Jag gick här hemma och blev sur, ännu mera deppad men framförallt stängde jag av mig själv från världen. Jag ändrade detta genom att börja gymma sen samtidigt började jag sjunga i kör. Detta öppnade upp mig och jag insåg hur farligt det är att känna sig skamsen över något som är ett eget val (folk som ska försöka peka pinne kan slänga sig i väggen). Alla val som du gör ska du vara stolt över när det gäller ditt eget liv. När min son sedan började på dagis, jag in på ams och satte mig som arbetsökande. Där satte jag upp ett mål att hitta någon form av timjobb/deltidsjobb. Jag fick ett timjobb som jag är super nöjd med allt rullade på. Så väljer man att vara HemmaMamma är det bra att ha en planför sig själv så att man som person inte slukas upp av att bara vara där för sitt barn. En HemmaMamma är fortfarande en person och en individ som behöver mål i livet den också.

Mitt liv blev mer komplicerat av att andra människor ska lägga sig i och tycka sina ting utan att egenteligen ha en aning om vad det handlar om. Samhället har gjort det till ett litet tabu att få vara HemmaMamma en tid just för att för c.a 50år sedan så skulle kvinnan just det slava vid sin spis. Men att välja att vara HemmaMamma för min del har inget med att slava vid en spis att göra eller manligt och kvinnligt för den delen. Att vara HemmaMamma har enbart med att jag älskar mitt barn och har möjlighet att göra så här.