Naken, tomt och kallt. Ensam, värmen bränner i ögonen och synen suddas ut. Det tar kraft att hålla emot dem, tårarna. Det tar emot att erkänna att ting jag vill förändra mer än andra, kanske sker men för långsamt, tiden känslan visar att ett par saker är vilse. Jag känner mig som en gäst som placeras bakom ett fönster. Genom det fönstret bjuds jag in i tron om att få vara med, känna mig som en av dem. Jag glömmer att den där rutan inte försvinner och lika snabbt som jag tror och hoppas på att den gör det så smäller den mig i huvudet och jag skärmas av igen. 

Just nu vill jag bara lägga kinden mot bordet glo in mot en vägg och låta kroppen sjunka ihop som en säckpotatis på en stol. Låta armarna hänga ned och bara känna meningslösheten för ett par seckunder. Noll ställa hjärnan och skruva tillbaka hjärtat, kanske stålsätta med en mur och sluta bry mig. Det är bara att fortsätta att gå.