Tidig morgon, kylig vind ute. När jag ser löven dansa ned med vindens hjälp vet jag att hösten har kommit. Mysiga prassel hörs i mitt huvud när jag i tanken går med mina skor i lövhögarna som bildats. Min son har också kommit underfund med den tjusningen att det ska prassla så mycket som möjligt. Det är fortfarande rätt så mycket grönt kvar, men det gula börjar slå sig in bland trädens toppar. När jag tänker på det, när alla träden fått sina brandgula färger och sedan hösten bjuder på en soligt klar höstdag blir det som magi när den blåa himlen möter träden och solens strålar hjälper till att lysa upp en färgsprakande symfoni.

Jag älskar också mökret som kommer med hösten när det börjar krypa närmre vintern, när alla hus sätter upp julbelysning och nätterna blir frostigt kalla så man ser en klarare värld där uppe i himlen. När första isfrosten kommer mot kvällen och genom gatubelysningen så glittrar/gnistrar asfalten som om den var pryd med diamanter. När jag tänker på det som jag gillar mest med höst och vinter, blir detta halvåret ljusare i tanken. För igenteligen är jag inte alls så förtjust i när det blir så där apkallt att leenedet fryser till is... Mörkret är väl den biten som jag tycker värst om då dagens ljusa timmar kortas ned så pass att man undrar om det verkligen var dag överhuvudtaget?!  Känner att hade man haft ett barnasinne så hade höst/vintern blivigt så mycket roligare, då ser man inte alla avigsidor som väger upp utan som barn ser de att *rulla och hoppa i lövhögar*, *åh, snö nu åker vi pulka, hoppa i snön* eller *jag längtar tills julafton, önskar mig....* Så denna gången ska jag försöka se det genom min sons ögon. Ett par helt nya ögon som upptäcker världen för det den är. Helt underbar om man låter bli att krongla till det på vägen.