Klockan är snart 24.00, sitter och tummar på min tid. Halvtrött ganska så redo för kudden. Just nu så tänker jag på mitt lilla barn som ligger och sover i sin säng. Hur mycket jag älskar denna lilla människan över allt annat. Kärleken till ett barn/sina barn är så enorm, att universum blir till ett gruskorn.

Därför kan jag verkligen inte förstå hur människor fungerar när de sätter barn till världen som de sedan misshandlar, låter dem leva i misär o.s.v Sen är det inte bara föräldrar som är dåliga, utan det verkar finnas gott om fosterfamiljer som är lika räliga dom!! Jag skäms också över hur myndigheter agerar, där de ska agera kommer de ofta försent och där de inte ska vara alls förstör de till en sån grad att det blir djupa ärr. http://fostermamman.blogspot.com/search?updated-min=2011-01-01T00%3A00%3A00%2B01%3A00&updated-max=2012-01-01T00%3A00%3A00%2B01%3A00&max-results=50

Kan det verkligen få lov att arbeta sånna människor som säger att de ser till barnens bästa när de i självaste verket behandlar barn som en sak som bara ska flyttas från punkt a till punkt b?! Barn är känsliga mjuka blanka pussel som lätt får repor. Det gör mig så ont att se skillnaden som mitt barn får och en som far illa. Det gör ont i hjärtat.