Naken, tomt och kallt. Ensam, värmen bränner i ögonen och synen suddas ut. Det tar kraft att hålla emot dem, tårarna. Det tar emot att erkänna att ting jag vill förändra mer än andra, kanske sker men för långsamt, tiden känslan visar att ett par saker är vilse. Jag känner mig som en gäst som placeras bakom ett fönster. Genom det fönstret bjuds jag in i tron om att få vara med, känna mig som en av dem. Jag glömmer att den där rutan inte försvinner och lika snabbt som jag tror och hoppas på att den gör det så smäller den mig i huvudet och jag skärmas av igen. 

Just nu vill jag bara lägga kinden mot bordet glo in mot en vägg och låta kroppen sjunka ihop som en säckpotatis på en stol. Låta armarna hänga ned och bara känna meningslösheten för ett par seckunder. Noll ställa hjärnan och skruva tillbaka hjärtat, kanske stålsätta med en mur och sluta bry mig. Det är bara att fortsätta att gå.

skapas från trångsynthet och brist på kunskap. Nu i veckan såg jag en film om en pojke som växte upp i en *udda* familj, hans bror hade autism. Människor födds runt om i världen med olika grader utav autism. Denna hjärnskadan gör att de inte tar in informationen i hjärnan rätt som vi andra människor gör. The black balloon.

Filmen berörde mig starkt då jag både sett och upplevt hur människors obildade trånga hjärnor skapar mobbning och utfrysning av människor som inte räknas som *normala*. Filmen visar också hur hemskt illa människor utan kunskap kan bära sig åt till den milda grad att man skäms. Också hur det kan locka fram känslor hos dem som blir utsatta.

Men vad sjutton är normalt då? Själv så anser jag att är man normal så kan man lika gott vara dum i huvudet. För det finns ingen som är normal.

Varför är det så jäkla viktigt att passa in överallt? Jag föredrar faktist att vara mig själv och inte sättas inom en ram av begränsningar för att jag måste ju vara *NORMAL*. Som sagt jag är inte normal och har ingen som helst strävan efter att bli det heller. Jag vill vara jag.

En annan sak jag inte begriper är hur vissa människor även sätter sig över andra och sätter ribban på vad som ska vara inom den normala ramen. Vad ger den/dem just denna rätten att bestämma nu ska du och alla vara på just det här sättet? Nej tack. Våga vara onormal och stå för den du är, gå utanför ramarna. Det är då du hittar dig själv som person och blir något mer än en i mängden.

Höstens gulliga deprission slår emot min gravida hjärna. Känslor väller över mig så att jag nästan druknar i dem. Jag vill bara krypa ihop i fosterställning och gråta, fast som tur är säger det normala sinnet nähä du DIN jäkla deprission vik hädan för sjutton gubbar!! Jag vill inte ha dig i min hjärna i min kropp alls. Min mormors tips tänk inte så mycket. Ska tänka så lite som möjligt men ibland bara väller tankarna runder som ett par ångvältar i huvudet. Då undrar jag var tusan är OFF-knappen det hade varit så skönt, klick. Är allt helt enkelt en inställning för att få tankarna och känslorna att gå åt rätt riktning? Eller är det så att jag tillhör den kategorin som behöver när speciellt hösten kommer vara aktiv inom olika sociala aktiviteter.

För förra hösten mådde jag bra, då gick jag i världens bästa kör jag gymmade och kände att jag gjorde mer än satt ned. Nu är jag gravid, tung som en flodhäst. Detta gör att jag är trött på kvällen så sjunga lär bli sova plus att stå upp en längre stund är inget alternativ, gymma ja det gör jag när jag går ned från och upp till 3dje våningen varje dag (går även kortare sträckor). Jag vet gravidgnäll men just nu hindrar det mig från att göra saker jag tycker om vilket i sin tur gör att höstdeprissionen kan gräva sig lite längre in i hjärnan på en.

Så mitt nästa mål är att prata så mycket jag kan med alla dem som jag håller nära, om det så bara är ett mail på internet så kommer det att göra mycket.

Tidig morgon, kylig vind ute. När jag ser löven dansa ned med vindens hjälp vet jag att hösten har kommit. Mysiga prassel hörs i mitt huvud när jag i tanken går med mina skor i lövhögarna som bildats. Min son har också kommit underfund med den tjusningen att det ska prassla så mycket som möjligt. Det är fortfarande rätt så mycket grönt kvar, men det gula börjar slå sig in bland trädens toppar. När jag tänker på det, när alla träden fått sina brandgula färger och sedan hösten bjuder på en soligt klar höstdag blir det som magi när den blåa himlen möter träden och solens strålar hjälper till att lysa upp en färgsprakande symfoni.

Jag älskar också mökret som kommer med hösten när det börjar krypa närmre vintern, när alla hus sätter upp julbelysning och nätterna blir frostigt kalla så man ser en klarare värld där uppe i himlen. När första isfrosten kommer mot kvällen och genom gatubelysningen så glittrar/gnistrar asfalten som om den var pryd med diamanter. När jag tänker på det som jag gillar mest med höst och vinter, blir detta halvåret ljusare i tanken. För igenteligen är jag inte alls så förtjust i när det blir så där apkallt att leenedet fryser till is... Mörkret är väl den biten som jag tycker värst om då dagens ljusa timmar kortas ned så pass att man undrar om det verkligen var dag överhuvudtaget?!  Känner att hade man haft ett barnasinne så hade höst/vintern blivigt så mycket roligare, då ser man inte alla avigsidor som väger upp utan som barn ser de att *rulla och hoppa i lövhögar*, *åh, snö nu åker vi pulka, hoppa i snön* eller *jag längtar tills julafton, önskar mig....* Så denna gången ska jag försöka se det genom min sons ögon. Ett par helt nya ögon som upptäcker världen för det den är. Helt underbar om man låter bli att krongla till det på vägen.

Bubblar runder i mig nu när jag känner mig en smula ensam. Jag saknar en tid förlänge sedan då man bara kunde flyta runt och hänga med sina vänner. Jo, jag pratar om gymnasiet, skolan. Då när man gick från c.a 08.00 till 17.30 ibland så vart det ju dötrist. Det var ju så hemskt att sitta på en lektion timme in och timme ut... Och läxor ska vi ju inte tala om, Usch. Nu idag skulle jag gärna ta en hel drös läxor om jag fick den tiden med mina vänner som jag hade då. Jag verkligen saknar just mitt gäng, vi som för det mesta umgicks även efter skolan också. Saknar verkligen det där spontana vi har rast ska vi ta en runda på stan?! Eller ska vi sätta oss på ett par stolar i en hall i skolan och bara spåna strunt en stund?

När jag tänker tillbaka inser jag också vilken himla tur jag hade när jag hamnade i ES1A hösten år 2000. Dessa människor som jag träffade i den klassen har blivigt kära vänner som jag fortfarande har kontakt med. Fast vi bor som en utsprid bomb över hela sverige. Jag känner mig som sagt väldigt lyckligt lottad över detta och blir glad.

en tråkmåns och sonen min har ett par utbrott över tråkigheten... Vi ska gå ut i eftermiddag var tanken. Just nu är jag helt enkelt för trött för att gå ut. blir väl att springa en sväng på lekplatsen, gunga lite rulla sig i gräset kanske?! Hoppas vädret håller i sig med solen jag sett nu i ett par timmar. Hösten är på intåg också, bara på två dagar har vädret vänt till det kallare, det till och med luktar mera höst nu. För någon dag sedan när stormen började luktade det tång ifrån havet. Jag gillar naturens dofter som kommer med olika väderlekar, årstider.

En annan sak jag önskar mig just nu, någon som kan komma hem hit och laga mat, städa o.s.v bara sådär. Hade varit helt underbart just idag iaf.

Många gånger upplever jag att tiden springer förbi en i 190. Man slår upp ögonen på morgonen sätter sig på sängkanten med håret i ett enda ruffs. Går ut i köket och äter en macka dricker lite varmt slaffs (silvertee). Pappan och sonen har ätit frukost eller äter frukost när jag kommer  . Badbollen på magen sprattlar hej vilt ibland. Efter frukost luffsar man ut i hallen glor sig i speglen och säger *herre jävlar ja där är jag ju...* Tänker måste verkligen fixa frisyren medan påsarna under ögonen ser ut att hänga ned till mungiporna. *yeah*. Vissa dagar är jag mer trött än vanligt och det är givetvis inte så konstigt nu när jag är gravid.

Dagarna flyter på, på olika sätt från dag till dag. Men när man sitter är HemmaMamma som jag är nu kan det bli lite drygt när jag känner att jag inte riktigt kan greppa tiden som jag vill. Det är så mycket jag vill ha gjort här hemma innan Nr 2 kommer men flåset och orken är halv. Känner mig som en Flodhäst med stort F som springer fram med ex dammsugaren, plockar upp efter min son m.m m.m Ändå är jag bättre fysiskt nu än vad jag var när jag väntade mitt första barn. När jag tänker efter så längtar jag tillbaka gymmet nu som jag fortfarande har medlemskap hos. 

Men någonstanns vill jag ha lite mera kontroll på tiden så att jag kan använda den lite mera till min fördel.

Visst är det märkligt hur kändisar blåses upp till odödliga allsmäktiga idoler (skillnad på dem som verkligen lever upp till detta) och då vill jag prata om den skaran som tramsar och gör skit. Härom veckan var där en löpsedel *därför tog vi knark* 13 kändisar svarar på denna frågan och talar ut. Jag menar hade det inte varit bättre att ta 13 okända svenskar och visa hur de tog sig från skiten till det bättre. (nä för man tjänar inga pengar på vanliga människor) Än att gagga om varför 13 kändisar gjorde si och så. Det är så jävla dumt. Allvarligt talat är jag inte ett dugg intresserad av varför 13 kändisar tar knark överhuvudtaget, varför ska de ha förståelse och empati när en vanlig människa får en spark i röven?!

De som t.ex paris hilton kör onykter och blir dömd till fängelse ska inte ha ett uns uppmärksamhet mer utöver att de meddelar att hon blivit dömd och fått ett straff. Varför är samhällets sned vridna blick på kändisar att ju mer dumma saker dessa människor gör desto mer uppmärksamhet får de? Är det rimligt? En bil är ju en mördarmaskin som kan döda hur många människor som helst om det blir helt galet. Knark är en världsdödare.

Visst att vara kändis är som att sälja ut sig själv till samhället vilket är både hårt och jobbigt för dem som faktiskt vill leva lugnt och harmoniskt (tror det är jobbigt för alla i längden). Så visst jag förstår också att det inte är lätt att leva i rampljuset, MEN de är varken odödliga eller allsmäktiga de är helt vanliga människor av kött och blod. Spelar ingen roll att de ser ut som 35 fast de är 75 år de dör ändå. Precis som resten av oss kan de få sjukdommar, vara utsatta för misshandel, psykisk ohälsa, sorg, deprissioner o.s.v (Ja, kändisar har makt, men det är vi som ger dem det)

Tycker ändå att genom kändisskap kommer en form av ansvar som de ska ta helt enkelt och kan de inte ta detta så är det bara till att sluta göra rubriker på dem, köp inte deras filmer/musik/böcker. Låt dem få straffet att stängas av så de kan lappa ihop sig själva igen eller kolla sig i speglen och inse vad de håller på med..