HemmaMamma det är jag det. Fast än jag inte städar hela dagarna. Hur är det att vara HemmaMamma då? Det är inget konstigt med det. Jag väljer att vara hemma så att jag får vara en trygghet till mitt barn. Nu förespråkar jag inte direkt att stänga in sig och aldrig gå ut, för som mamma hemma så kan det lätt bli så avskalat och instängt. Jag har varit hemma lite mer än två år och i mitten av den drabbades jag av en deprission. Jag kände mig ensam och kände mig lite skamsen över att vara HemmaMamma för jag visste inga andra som satt i en liknande situtaion.

Det var en rätt jobbig tid då jag kände mig totalt vilse. Jag gick här hemma och blev sur, ännu mera deppad men framförallt stängde jag av mig själv från världen. Jag ändrade detta genom att börja gymma sen samtidigt började jag sjunga i kör. Detta öppnade upp mig och jag insåg hur farligt det är att känna sig skamsen över något som är ett eget val (folk som ska försöka peka pinne kan slänga sig i väggen). Alla val som du gör ska du vara stolt över när det gäller ditt eget liv. När min son sedan började på dagis, jag in på ams och satte mig som arbetsökande. Där satte jag upp ett mål att hitta någon form av timjobb/deltidsjobb. Jag fick ett timjobb som jag är super nöjd med allt rullade på. Så väljer man att vara HemmaMamma är det bra att ha en planför sig själv så att man som person inte slukas upp av att bara vara där för sitt barn. En HemmaMamma är fortfarande en person och en individ som behöver mål i livet den också.

Mitt liv blev mer komplicerat av att andra människor ska lägga sig i och tycka sina ting utan att egenteligen ha en aning om vad det handlar om. Samhället har gjort det till ett litet tabu att få vara HemmaMamma en tid just för att för c.a 50år sedan så skulle kvinnan just det slava vid sin spis. Men att välja att vara HemmaMamma för min del har inget med att slava vid en spis att göra eller manligt och kvinnligt för den delen. Att vara HemmaMamma har enbart med att jag älskar mitt barn och har möjlighet att göra så här.

Snart var det dags att kila ned med sonen till hans dagis. Han älskar dagis just för att det ger honom så mycket aktivitet. Dagis är just till för honom att få lov att vara social och se hur och vad andra barn gör. Det är spännande att se honom utvecklas som människa i en grupp där inga mammor eller pappor är.

Jag kommer ihåg första tiden innan han skulle skolas in och det kändes hemskt för mig, varför?! Svaret är så enkelt allt bottnar i att man ska lämna det finaste man älskar i händerna på främmande människor. Det är det som gör att det känns vemodigt att lämna sin fina lilla skatt.

Men sen när man smällt att det var inte så tokigt och när man ser hur mycket positiva egenskaper och lärdomar det har med sig så kan man lugnt andas ut. (visst nu finns det dagispersonal som man absolut inte klickar med och då triggar det föräldern till missnöje vilket i sin tur leder till att barnet känner av detta). Sen får man se till att alla kan inte komma överrens med alla människor, men det finns inget som säger att just den personen som dagisfröken skulle vara dålig i sitt yrke eller som person bara för att kemin inte stämmer med en förälder.