Nu är det 4:de gången jag sitter här och försöker kraffsa ned något vettigt. Så nu kommer det en del funderingar över föräldrar som tror de äger sina barn.

Min egen syn på det hela är att livet har gett mig den finaste gåvan man kan få, att ta hand om ett barn och vägleda den till ett vuxet liv. Jo visst, jag tillverkade min son med min man, jag bar honom i nästan 9månader. Det gjorde ont när jag födde honom och när han lades upp på min mage visste jag vad riktig kärlek var. Kärleken till ens barn är enorm och det finns inget jag inte skulle göra för mitt barn.

Men åter till ordet gåva, mitt barn är en gåva från livet som jag fått äran att låna en tid. Inget som jag kan äga eller göra vad jag vill med. Lika lite som du äger en vän, din sambo eller någon annan för den delen. Så äger du inte heller rätten att ÄGA ditt barn. Det enda du har rätten att äga är din egen kropp inget annat. Föräldrar som tror sig äga sina barn utövar denna pressen hela livet emot dem på olika sätt och detta är ju inte riktigt klokt. Rent av är det för jävligt att se hur en förälder tar sig rätten att ex kräka ur sig ren skit eller gör allt för att sabba relationer för sitt barn (oavsett ålder) för att de anser att det ÄR deras rätt. Det är som när föräldrar som skiljer sig använder barnen som spelpjäser/slagträn emellan sig för att skada sin fd man/kvinna. Men det är bara en som tar verklig skada och det är barnet/barnen.

Livet är en gåva och barn är den största gåvan som livet kan erbjuda oss.