Ibland är det helt enkelt svårt att sätta orden på pappret utan att bli sårbar. Jag har många ting i mitt baggage som jag släppt på vägen. Men tyvärr har jag en stor last kvar och det är känslan att vara ensam. Genom min uppväxt har jag blivit ganska så kantstöt av ensamheten och att känna sig utanför sin familj. Jag hade under ett par perioder i min uppväxt ingen att luta mig emot eller prata med om problem hemma. Det fanns inga utomstånde som visste eller såg hur min situation var. Jag kände mig som en ensam öde Ö någonstanns i havet. Idag som vuxen känner jag mig mer samlad och vet hur jag ska hantera det som ibland väller upp som en vulkan inom mig. Men bara för att jag kan hantera det gör det inte mindre ont.

När jag tror att jag för en gångs skull slängt av just detta baggage och jag känner en lättnad över detta. Så kommer det något som påminner om den smärta och sorg som detta gett mig och ger mig än idag. När jag var yngre och inte förälder/mamma tänkte jag inte lika stora banor runt detta. Men vissa saker gör helt enkelt ondare med tiden speciellt när man inte har bearbetat och verkligen lämnat dem bakom sig. Sedan jag blev förälder ser jag med nya ögon på vissa delar av mitt eget liv och uppväxt. Samtidigt som jag mer vet vem jag är, så vet jag också hur detta har skadat mig och lämnat ett och annat sår i hjärtat.