Ibland blir det inte riktigt som man har sett det i huvudet. På måndag så ska jag skrivas in på sjukhuset för igångsättning och nu när jag skriver om det så bultar hjärtat i bröstet. För detta var verkligen inte vad jag hade sett komma. Idag är det 15 dagar kvar till den igenteliga BF men som sagt det har kortats ned till om två dagar (typ). Den som har varit gravid och fött barn förstår lite mer hur jag tänker. Visst c.a två veckor innan är ju lugnt allt är ju klart där inne. Men det var som en god vän till mig sa att man brukar ju inte veta när det kommer utan det brukar ju bli suprise. Får tillägga att detta är mitt 2ndra barn.

Jag var helt enkelt inte inställd på det här och blev smått paff faktiskt. För de två dagarna som komma skall har jag ingen som helst aning om hur fort, hur sakta eller vad som väntar mer än att när det är över så finns det en ny i vår familj. Sen så förstår jag inte hur detta barnet har kunnat bli så stor, jag begriper verkligen ingenting. Visst har jag kännt att h*n är en stor klump men inte så stor som de har räknat att den är. I alla tankar o.s.v för att lätta upp de malande tankarna har jag döpt barnet till *elefanten* för tillfället. Så min elefant kommer ut om c.a två dagar framåt. Så långt har min hjärna landat det kommer något på slutet.

Detta ger mig en smula nervös mage just nu, det är så många tankar som ramlar runder där uppe i huvudet. Som tur är har jag en del förstånde fina människor runt mig just nu som bromsar kaffekvarnen uppe i huvudet en smula.

Vill också säga hur tacksam jag är över att jag har världens finaste man här hemma. Det finns ingen som är som honom och det finns inga ord som kan berätta hur mycket jag verkligen älskar denna man.    

Nu är det 4:de gången jag sitter här och försöker kraffsa ned något vettigt. Så nu kommer det en del funderingar över föräldrar som tror de äger sina barn.

Min egen syn på det hela är att livet har gett mig den finaste gåvan man kan få, att ta hand om ett barn och vägleda den till ett vuxet liv. Jo visst, jag tillverkade min son med min man, jag bar honom i nästan 9månader. Det gjorde ont när jag födde honom och när han lades upp på min mage visste jag vad riktig kärlek var. Kärleken till ens barn är enorm och det finns inget jag inte skulle göra för mitt barn.

Men åter till ordet gåva, mitt barn är en gåva från livet som jag fått äran att låna en tid. Inget som jag kan äga eller göra vad jag vill med. Lika lite som du äger en vän, din sambo eller någon annan för den delen. Så äger du inte heller rätten att ÄGA ditt barn. Det enda du har rätten att äga är din egen kropp inget annat. Föräldrar som tror sig äga sina barn utövar denna pressen hela livet emot dem på olika sätt och detta är ju inte riktigt klokt. Rent av är det för jävligt att se hur en förälder tar sig rätten att ex kräka ur sig ren skit eller gör allt för att sabba relationer för sitt barn (oavsett ålder) för att de anser att det ÄR deras rätt. Det är som när föräldrar som skiljer sig använder barnen som spelpjäser/slagträn emellan sig för att skada sin fd man/kvinna. Men det är bara en som tar verklig skada och det är barnet/barnen.

Livet är en gåva och barn är den största gåvan som livet kan erbjuda oss.

Ibland är det helt enkelt svårt att sätta orden på pappret utan att bli sårbar. Jag har många ting i mitt baggage som jag släppt på vägen. Men tyvärr har jag en stor last kvar och det är känslan att vara ensam. Genom min uppväxt har jag blivit ganska så kantstöt av ensamheten och att känna sig utanför sin familj. Jag hade under ett par perioder i min uppväxt ingen att luta mig emot eller prata med om problem hemma. Det fanns inga utomstånde som visste eller såg hur min situation var. Jag kände mig som en ensam öde Ö någonstanns i havet. Idag som vuxen känner jag mig mer samlad och vet hur jag ska hantera det som ibland väller upp som en vulkan inom mig. Men bara för att jag kan hantera det gör det inte mindre ont.

När jag tror att jag för en gångs skull slängt av just detta baggage och jag känner en lättnad över detta. Så kommer det något som påminner om den smärta och sorg som detta gett mig och ger mig än idag. När jag var yngre och inte förälder/mamma tänkte jag inte lika stora banor runt detta. Men vissa saker gör helt enkelt ondare med tiden speciellt när man inte har bearbetat och verkligen lämnat dem bakom sig. Sedan jag blev förälder ser jag med nya ögon på vissa delar av mitt eget liv och uppväxt. Samtidigt som jag mer vet vem jag är, så vet jag också hur detta har skadat mig och lämnat ett och annat sår i hjärtat.

Jag surfade på nätet igår och plötsligt bestämde jag mig för att ta reda på lite fakta om Goo Goo Dolls sångare. Sagt och gjort. När jag läst den korta informationen insåg jag vad depressioner kan göra med en människa.

Jag vet själv därför när jag var tonåring drabbades jag av en lång depression som gjorde att jag faktiskt blev sjuk. Som tur sökte jag mig inte till t.ex alkohol el knark, men min kropp var mer eller mindre bedövad. Maten smakade aska, allt var kallt även het vatten, livet var inte ens svart eller vitt bara som en grå dimma. Jag var dessutom inte rädd om mig heller som jag skulle varit om jag hade varit bra. Helt enkelt under en period så var jag inte mig själv alls. När jag tänker tillbaka så var jag mer som ett tomt skal under den perioden. Det tog tid att komma ur det svarta hålet som jag befann mig i. Det enda jag kan säga som jag vet gjorde att jag kom ur depressionen, var att jag fann en anledning till att leva.