därborta bakom regnbågen finns det något underbart. Varje gång jag drömmer så får jag ta del av just den världen. Varje gång jag är lycklig och mår bra får jag ta del av något mera. Att känna sig lycklig och uppskatta livet för vad det är, är svårt ibland. Men det är som sången Smile. Det hjälper att lee trots insidan håller på att rasa, för om du kan bygga broar för att gå över tråkigheter så kan du leva genom allt. 

-Smile-

Smile though your heart is aching
Smile even though its breaking
When there are clouds in the sky, youll get by
If you smile through your fear and sorrow
Smile and maybe tomorrow
Youll see the sun come shining through for you

Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear may be ever so near
Thats the time you must keep on trying
Smile, whats the use of crying?
Youll find that life is still worthwhile
If you just smile.
Thats the time you must keep on trying
Smile, whats the use of crying?
Youll find that life is still worthwhile
If you just smile

är inte så lätta att finna, de växer absolut inte på träd. De är sällsynta små diamanter som lyser upp ens vardag när man tänker på dem. Kompisar kan man ha hur många som helst men nära vänner som man kan släppa in på hjärtat i kärnan är som sagt få. Jag har haft lyckan att finna några sådanna som jag mer eller mindre lagt till i min familj, självklart hoppas jag på att hitta några till under livets gång. 

Under min uppväxt och mitt liv har jag även sprungit på fina människor i förbifarten gamla som unga. de har hjälpt mig i en period och fått mig som person att växa. Vissa skulle jag viljat ha kontakt med fortfarande, men det var helt enkelt inte meningen att de skulle vara med mig hela livet, bara vara med och förgylla en liten bit av mitt liv.

Jag har ett minne som jag har i mina tankar nu och skulle vilja dela med mig av. Under min uppväxt så hade jag det rätt jobbigt hemma, jag skaffade mig ett extrajobb att sälja tidningar på helger (kvällsposten) jag sålde denna tidning i ur och skur i c.a 3 år . Jag var 13år när jag började. Första tiden cyklade jag runt med min gula väska på pakethållaren med c.a 25 tidningar i. Det var skönt att komma hemifrån och jag träffade så mycket människor som visade mig att jag inte var så ensam (som jag kännt mig mycket). Genom mitt extrajobb så träffade jag en äldre dam som jag har mycket kärlek till, hon tog sig ann mig med öppna armar, vi kunde sitta i flera timmar och prata om allt. Jag minns speciellt de sommarar när hon bjöd mig på rabarberpaj ute i trädgården som hon älskade att vara i. När jag tänker på henne så får jag en glädje inom mig som gör att det mesta som är svårt och stort förvandlas till en mygga som jag kan mosa hur lätt som helst. Hon min äldre dam vän lärde mig att se livet ur en annan punkt som jag använder mig av idag, hon gav mig ett verktyg för framtiden. Just nu så önskar jag att jag fick krama om henne. Vän för livet fast i minnet. När jag sålde tidningar på helgen så började jag vid tiotiden men jag var sällan hemma före klockan fem-sex på kvällen.

Jag träffade även fler människor under min tid som kvällsposten försäljare och dem har jag många varma tankar om också och de finns i mitt hjärta och mina tankar.

och dess natur kommer vi aldrig att kunna sätta oss emot varken epedemier eller naturkatastrofer. Visst skulle det vara skönt att ha en magisk bubbla så att hela mänskligheten fick skydd. Men med tanke på hur många miljarder vi är på denna lilla snart förbrukade guldklimp till jord som låtit och låter oss härja i både livets lag och skita ned på det finaste vi ska vara rädda om. (gäller också u-länder)

Digerdöden som kom till europa ett par gånger tog död på c.a 3/4 delar av befolkningen per gång, visst en hemsk och plågsam död, inget man önskar någon. Men med tanke på hur naturen fungerar med att avbefolka för stora djurkolonier så är det samma lagar för oss fast vi tänjer en smula på dem. Varför skulle människan vara ett undantag? För att vi är över djuren? Att vi har någon form av helig rangordning som gör att arten människan ska få lov att slippa det som djuren lever i varje dag inklu våra råa härjningar emot dem och naturen de lever i. Varför har människan så svårt att förstå att vi lever i samma värld som alla djuren vi är inte uppdelade i två lag eller två läger.

Såg för ettt ag sedan ett program som handlade om ett folkslag som levde på en Ö ute i medelhavet någonstanns (typ). De levde/lever primitivt, inga kläder, el, böcker, stora hus, pengar... och de uppskattar allt de har. I en familj t.ex så hade de en eller två hushålls grisar. Dessa djuren behandlades med sådan kärlek trots att de skulle hamna på matbordet någon dag. De ansåg att om de inte behandlade grisen bra så fick de inget bra ifrån den heller. Grisen var och är deras mat/liv och är högt värderad inget de skulle döda för sakens skull. I vårt samhälle i vår värld värderas inte maten alls (djuren som ger oss allt), vissa människor vet inte var maten kommer ifrån heller mer än att man kan köpa den i affären. Det är så respektlöst att det kryper i skinnet på mig. Så länge vi behandlar världen vi lever i som en slit och släng vara kommer jag inte heller att tycka synd om människan när VI drabbas av epedemier/naturkatastrofer det är en del av livet vi skapat åt oss själva (tyvärr är det redan fattiga människor som i afrika/asien som drabbas hårdast). Empati har jag och moral, där hjälp behövs ska det också finnas hjälp, men inte för att jag tycker synd om, utan för att de (som jag) som lever i överflöd och slänger halva jorden varje dag kan bistå någon annan människa i ren välvilja.

tacksamheten ända sättet att komma vidare ur olika faser i ens liv. Att känna glädje och tacksamhet över små saker som stora i ens liv är det som är vägen framåt. Sluta blicka över staketet på vad grannen har och se på det du själv har. Avund på andra har aldrig hjälpt en individ att komma vidare snarare sätter det griller i huvudet att aldrig vara nöjd med sig själv eller vad man presterar. Förutom tacksamheten så en bra egenskap är att kunna lägga bakom sig gamla minnen och gå vidare för att leva sitt liv i nuet. Vad är det för mening att leva i det du gjorde för tre år sedan eller vad som hände för tio år sedan? Minnas kommer man alltid att göra vare sig man vill det eller ej. Men att låta det äta upp en, förtära och bryta ned en. Det är det inte värt. Ens liv blommar när man lever där man är i nuet för det är ju där man kan förändra framtiden. Framtiden går aldrig att ändra i framtiden, utan alla val som görs nu, påverkar hur ens framtid kommer att se ut och vara.

Människor som lever totalt i sitt förflutna eller i en framtid som ännu inte finns är riktiga energi slukare speciellt om de aldrig är nöjda med deras egna val i livet. Viktigt att se framför sig att som vuxen kan du akdrig skylla de egna valen du gör på någon annan (om du inte är hjärntvättad...). Sen kan du som människa aldrig skylla dina dåliga val på att "ja, men jag växte upp så, därför gör/gjorde jag så" eller "men den och den sa så, därför gjorde jag så" för om du vet att resultatet blir pannkaka varför då envisas med att göra sådär. Eller när du nu har lärt dig av ett misstag varför göra om samma sak igen?  Livet ska vara en enda lång väg framåt med berg och dalar, sidospår, taggiga snår, mjuka ängar och så är livet, men vissa människor förvandlar sitt liv och sin väg till ett hamsterhjul som snurrar på i samma traggiga bana dag ut och dag in.

Några steg på vägen till att vara och känna sig tacksam.

Att sluta titta på vad andra har och faktiskt öppna ögonen och se igenom sig själv, ställa frågan vad har jag?

Att kunna känna efter i hjärtat när du tittar på en människa du avundas och säga men jag är bra jag också, att kanske någon dag har jag med kommit så långt m.m Känna tacksamhet över stunden för det lilla man har istället för att gapa stort och tomt efter ting som inte fyller ens hjärta/själ ändå.

Att vara tacksam handlar i grund och botten om att tänka positivt om dig själv men framförallt om andra människor även om de är negativa/elaka o.s.v

Några steg på vägen mot att lägga minnen bakom sig

Av egen erfarenhet så behöver man prata om saker som tynger en och gör en ledsen, det är viktigt att få berätta så att man blir fri. (man måste erkänna för sig själv att saker har hänt och sedan låta det dö för att bli en hel människa)  Man kan berätta på olika sätt som t.ex skriva ned det. Sen när det är gjort och man har fått det ur sinnet och kroppen är det bra om man lägger det bakom sig. Ju mer man låter tråkigheter tynga sinnet ju mer gnager det sig in i kroppen och blir lite som ett gift.

alla små dammråttor här hemma är en av sakerna jag ser om dagarna. Jag ser även hur det kan gå från mega rent till 3dje världskriget på sådär en timme högst. Jag är inte petig som min mormor...Som också var HemmaMamma fast till 4ra barn i rask takt. Hon är som en städrobot det ska putsas och gno. Skulle där komma en liten luddelump så drar hon fram snabeldraken i högsta hugg. Min mormor är alltså en första klassig smutsjagare. Hon pratar alltid till mig när hon kommer hem till oss om vi har det nästan aptitligt eller ej, om vi har grejor som står o.s.v Min mormor är aldrig nöjd med städningen som är gjord. Suck.

Själv ser jag mig inte som en städtant alls och lite skit i hörnorna har väl aldrig någon dött utav?! Men sen samtidigt är det skillnad på att bo i en skithög och ha en normal röra som visar att det faktiskt bor 3 personer och två katter där    . Visst sen så är man hemma jämnfört med den som jobbar så kan man ju städa undan lite mer (då man har den tiden) men samtidigt är det absolut inte det man gör som HemmaMamma anser jag. För då kan man lika gott ha titlen HemmaSlav. Personligen hatar jag att städa mer än nödvändigt, tycker att det tar tid från annat som är roligare att göra. Så det där med att ha hushållsnära tjänster om man har råd är inte helt tokigt kanske en dag.....

Stod i duschen och tänkte på olycka vs lycka. I mina tankar vandrade det olika funderingar om när något dåligt händer att man jämnt ska fokusera på vem som gjort fel eller vad som gav en otur istället för att se det som att allt kan hända alla (finns undantag svält/idioter m.fl)  Det finns ju klart människor som ständigt har lycka enligt andra de vinner pengar, har tur med hälsa, de har jobb, är rika o.s.v. Medan andra tycks dra till sig motsattsen. Finns dem människor som har haft mycket olycka men de har ändå en glädje som sällan har skådats. För de vet att så länge de ser på vägen som bär dem framåt så vet de också att glädje och lyckan kommer också. Allt är inte bara svart när det är svart. Det är okej att se det svart ett tag men ju längre det håller på ju mer svart blir det och det lilla ljuset man hade blir mindre synligt.

Du är din egen lyckas smed. Genom att Lee så att tänderna gnisslar när det är svårt för det kommer alltd en morgondag som kan ändra det mesta. Så det du vill det får du, allt det du inte vill får du också därför är det nyttigt att hoppa över inte och köra på jag vill. Tacksamhet är också en väg framåt (även om det så bara är ett grässtrå) positiv+tacksamhet för det lilla=egen lyckas smed.